FC Stockholm – Ekerö IK 21/6 2016
FC Stockholm – IK Viljan Strängnäs 11/6
FC Stockholm – IFK Haninge 2 – 1
0-3 till FC borta mot Älta och ny serieledare
FC Stockholm Internazionale. Stockholm 2016
Klassiskt tifo på Kristinebergs IP i hemmapremiären mot Gröndals IK 2013-05-17
MATCHRAPPORT
FC Stockholm Inter.
6 – 0
IK Viljan Strängnäs
Se fler bilder från matchen
Referat FC Stockholm - IK Viljan Strängnäs
ons 2016-06-15 | Simon Brännström

Skuggorna kunde nästan prata. De skrek på honom. Det var så mörkt. Vid varje steg hörde han hur hans skor sparkade upp gruset. Han hatade det. Varenda gren sträckte sig efter honom som långa arga klor. Grep efter hans hår. Det enda han kunde göra vara att blunda. Blunda hårt, så där hårt som han hade gjort hela livet.

Bröstet hade aldrig slagit så hårt. Kändes som om det skulle gå sönder. Han kunde aldrig förstå det där, hur känslor kunde göra så ont. Det var ju bara han som tyckte så, ingen annan. Varför skulle hans känslor gör så ont i hans kropp. Han hade ju känt dem hela sitt liv. Borde inte han och känslorna vara kompisar? Kompisar var kanske att ta i. Var man kompis bara för man känt varandra länge? Känslor fyfan. Han och känslorna. Han hatade dem. Det hade han alltid gjort, i alla fall när skuggorna ropade deras namn.

Han kom ihåg första gången känslorna kom krypande. Känslojävlarna. Han hade stått i korridoren. Tittat på klockan. Den var snart tjugo i tio. Tiden då det skulle ringa till rast. Alla skulle springa till fotbollsplanen. Alla ville fram först. Fast inte han. Hela kroppen skrek nej. Han hatade det. Han hatade raster. Då var han blottad, uttittad.

Han kommer egentligen inte ihåg hur det var första gången känslorna slog sina klor i hans kropp. På dagis hade det såklart funnits lite ovänner. Någon som kastade en spade, någon som tryckte ner honom från rutschkanan. Men det fanns inte något bakom det, ingen ondska ingen baktanke. Bara en vanlig dag, en vanlig dag när regnet kunde sjunga och sanden bli garage. Men inte längre. Nu sjöng inte regnet längre utan det vrålade. Skrek på honom, lade sig i stora mörka gropar på skolgården. Gropar som han sen skulle drunkna i. Likt hav som ville sluka honom hel. Det var där han skulle försvinna, bort från det oskyldiga. Det fina. Det var där han dog, det var där det lilla barnet sakta lämnade hans liv. Det var i den gropen som han slungades in en annan värld. Det var nu han skulle växa upp. Mogna, åldras och tryckas in i de vuxnas värld. Världen som var full av hat. Det var där och då han började hata dem. Känslorna.

Nu hade det blivit vår. Fast våren kunde faktiskt vara lika mörk som hösten. När regnet hamrade och gatorna vägrade att lysa. Gräset på Kristinebergs IP lyste alltid grönt. Stråna vajade och bjöd in till dans. Fast inte på natten. På natten tog även den vackraste av platser en annan skepnad. För på natten kom de, skuggorna, inte de där vackra spelande som sprang på trottoaren när solen lyste och följde varenda steg du tog. Utan de där stora. De som inte borde finnas. De som bara fanns om natten.

Sommaren stod och knackade och ville komma in. Ville lysa upp, värma. För det var så sommaren var. Den var varm, och bjöd in alla. Även honom. Han älskade både våren och hösten. Och Sommaren och vintern såklart. För trots att årstider kunde vara så olika så var de ändå samma sak, fast i lite olika skepnad. Det var nog det han gillade med fotbollen. Alla kom i olika skepnad. Men de stod där tillsammans. Vare sig det var höst, vinter, sommar eller vår.

Vädret hade slagit om. Klockan började närma sig två. Självklart var det lördag. Det var nästan alltid lördag när FC skulle spela hemmamatch, om det inte var någon annan dag såklart. Nu hade regnet gett sig vika. Förmodligen för att Summerburst hade ett litet uppehåll. Stillsamt vågade sig strålarna sakta ta sig fram. De värmde inte, men de var där. IK Viljan Strängnäs skulle komma på besök. FC visste att det inte skulle bli lätt att vinna. Det skulle krävas så mycket.

På planen var han en gigant. Andreas Karlsson. Stark. Större än störst. Trots problemen med hans dialekt och långa hår så hade han sprungit in omklädningsrummet. Han hade omfamnat de alla. Kanske inte kramat jättehårt och jättelänge, men han hade funnit vänner – och de hade funnit honom. Det var nog det som höll honom fast. Inte alla vinster. Inte alla rekord. Inte matcherna på Stadion eller alla likes på Facebook. Utan det var för de här grabbarna som han delade omklädningsrummet med. De han körde en highfive med efter en bra träning. De han drack en FC-grogg med på Spitfire. De han ringde när han mådde dåligt. Hans nya familj. Hans, och deras FC. Snart var det match, och helvete vad han ville vinna.

Jannis Pappas, nyrakad och solbränd. För det var så han var. Grekisk. Hade fått ta över huvudansvaret för truppen när Filip Bergman dragit till EM för att sjunga "Will Grigg 's on fire, your defence is terrified” med sköna irländska tjocka män. Se hur Kim Källström vara lite för dålig och hur man förlitar sig på Zlatan alldeles för mycket.

Jannis var laddad. Tillsammans med sportchef Stefan Elfver så hade de kommit fram till att de skulle starta med:

Startelva: 4-3-3

Simon Röse

Linus Karlsson Andreas Karlsson Jose Monteiro© Farid Hafsia

Filip Lindmark Roberg Damberg Sami Nador

Johannes Grahn Mani Tourang Fredrik Thunberg

Avbytare:
Jorge Arancibia Fuentes
Love Lidström – fortfarande snyggast av alla
Simon Saïd

Långt innan matchen startat. Långt innan domaren blåser till spel, långt innan spelarna sätter på sig skorna och långt, långt innan solen trycker sig över horisonten så vaknar han. Inte för att Leffe måste, eller inte kan sova. Utan för han vill. Det är för honom FC springer den sista metern. Tar den där extra duellen, och hoppar så där högt som bara FC kan hoppa – för när FC hoppar så hoppar de för honom. Leif Persson. För hur kan man inte springa längre än längst. Hoppa högre än högst, och vinna mer än mest för honom? Leffe hade precis tagit ut sina nybakta vallmofrallor ur ugnen. Doften hade spridit sig över Skarpnäck och duvornas skelögda, hungriga ögon flög utanför fönster. Solen föddes och tog än en gång världen under dess armar.

- Näe du. Det här för grabbarna. Han skrattade. Han skrattade alltid när han bakade. Han sket fullständigt i om fåglarna ville käka. De här bullarna var till grabbarna i laget. Och grabbarna endast.


Så kom signalen. Uppvärmningsmusiken hade tystnat. Både Filip Lindmark och Sami Nador hade provat på stegen som Mani Tourang hade lärt dem. Det hade varit ungefär samma feeling som när första korkarna ploppar på OceanClub i Marbella, hur solbrända kroppar studsar, och hur silikonet nästan smälter i värmen. Wez med Fritz Kalkbrenner hade ekat över Hornsberg. Musiken hade flugit in i bostadshusen, och man kunde se hur tröjor slets av. Hur huden träffades av solen, och hur vågor av axlar och armar dansade till musiken. Det var match. Det var FC Stockholm mot IK Viljan Strängnäs.

Han trodde nog inte på det. Fast han visste att han var tvungen att försöka. Det var så hela hans liv hade varit. Bita ihop, blunda och köra. Han hade alltid levt för någon annan. Eller för alla. Alla han hade nära. Det var tungt, och slitande, men han vägrade att stanna. Ibland förstod de inte, men allt Mani Tourang gjorde var för dem han höll närmast. Det sprang så många tankar i hans kropp. Så många vägar han kunde ta, men han tog alltid vägen där han kunde bära någon till målet. Han hatade att se någon stappla, se förtvivlan och trötthet. Han ville bara ta alla, alla han kunde finna. Bära dem djupt i hans famn – hålla dem hårt, och springa. Springa mot solen. Springa snabbare än han någonsin kunnat, känna hur vinden skrattar, höra hur gräset hejar, och se hur skogen vinkar och lyfter dem mot målet. Bort mot solen.

Det var just när han sprang som han fick bollen i djupet. Han visste det, långt innan han sög ner den på bröstet. Det ryckte i mungiporna och hans leende krävde att få trycka sig fram. Han tjöt. Tjöt av skratt. Hans högervrist hade tryckt sig djupt in i bollen. Bollen sket fullständigt i att det gjorde ont. Att den inte hann ta farväl gjorde heller inget. För när den landade, och kom fram, så hade den kommit hem. Den hade hårt men graciöst borrat in sig i bortre krysset.

Mani Tourang slöt sina ögon. Han hörde hur Anton Fernández Selg skrek på läktaren. Han visste att Antons hjärta slog hårdare och fortare än någonsin nu. Han visste att varenda hår på Antons kropp skrek med honom, och hur han sög in varenda sekund. Han älskade fan den snubben. Han var en person som alla borde se upp till och ta efter. Sen hann inte Mani tänka något mer, för han låg i en hög. Han hade gjort 1-0 till FC efter 57 sekunder och det fanns inte en enda spelare som låg där med honom. Då lät han sig själv att se, och öppnade ögonen. Nu var det han som blev buren, nu var det han som blev älskad. Han slöt ögonen igen, medan highfives klappade takten till publikens jubel.

Tony Jonsson älskade att se sitt FC spela. Han älskade sina tighta FC-byxor med TJ på låret. Målet som Mani precis hade gjort. det hade varit sjukt. Hela hans kropp visste det. Kroppen hade ställt sig i givakt. Helvete vad han älskade det här. I periferin såg han hur han farsa Roland Jonsson fortsatte att knäppa bilder. Det hade varit så kul när domaren tvingat på honom den fula gula västen. Fast han trodde ändå att farsan gillade det. Med västen var han ju ännu närmare laget. Då kunde inte Tony hålla sig längre. Han började skratta. Förmodligen högre än vad som egentligen borde vara okej vid en fotbollsplan, men han kunde inte hejda sig. Magen verkligen krampade, och skrattet vägrade stanna kvar. Det ville ut, ut och charma Kristinebergs IP. Fan vad han älskade det här. Hur hans farsa. Och hur Stefans farsa Christer Ronnerbergvar med i laget. Hur de var med på varenda match och levde med laget. Helvete vad FC inte hade varit samma sak utom dem. Fast det var ju det FC var. Familj. En FCFamilj - och ingen familj är ju hel utan pappor.

Det var nog ganska precis som Tonys skratt hade börjat bubbla som Sami Nador hade vunnit duellen. Han hade aldrig förstått det där med att förlora. Det var nog därför som hans tackling aldrig hade haft en tanke på att vika undan. Sen när Sami ser att Mani tar en sån där löpning som bar Mani tar. Då passar han. Bollen studsade över obefintliga tovor. Spann genom gräsets våta vackra strån. Fem steg. Vänster, höger, bakåt, framåt, bakåt. Det var så Mani skulle fira. Salsadab. Mani klackade sedan in passningen från Nador. Lite för enkelt, lite för snyggt. Sen dansade han. 2-0 ’18.

Han hade hört det. Flera gånger till och med, men hade aldrig riktigt orkat bry sig. Blåaste ögonen i Jakobsberg. Det var så de kallade honom. Han hade tittat, och försökt trolla sig bort i hans egen blick. Men inte riktigt fastnat. Han älskade för sig att stå framför spegeln. Det var nog där han trivdes bäst om han tänkte efter. Mirror-Time. Eller på balkongen, fetaste balkongen i Jakan.. Bara stå där utan tshirt. Känna hur luften omfamnar honom. Titta ut över esplanaden och Jakobsbergs porlande liv.

- Vafan. BlueEyes. Helvete! Vad gör du!? Johannes Grahnmärkliga dialekt fyllde Thunbergs små öron.
- Äsch. Det var ju bara en passning gubben.
- En passning? Dialekten blev ännu konstigare. Det var fan det sjukaste jag sett. Skrek Johannes.

Fredrik Thunberg hade med hans bruna håriga ben galopperat fram. Sprungit ifrån alla. Bollen hade följt varenda steg och älskat att bli framförd av hans små rosa skor. Bollen vägrade att lämna hans fötter. När Thunberg sen hade kommit runt, och rundat fler försvarare än det var möjligt så såg han Filip Lindmark. Filips blick hade mött Thunbergs blåa ögon. Och borrat sig in, och med mörkaste stämma vrålat.

- Passa. Nu. Det var det enda Filips blick hade vrålat. Nu. Passa nu.

Passningen hade varit perfekt, och Lindmark hade tryckt upp 3-0 i nättaket. Fast det var Fredrik Thunbergs mål. Det visste han, och han älskade att kalla sig själv Fredrik Thunberg, det lät vuxet på något sätt tänkte han medan ryggdunkarna ekade bland husväggarnas slitna färg.

Thunberg visste hur han skulle fira. Spitfire. Spitfire och FC-Grogg. 3-0, ’18. Filip Lindmark.

Fan vad varmt det var. Helvete. Svetten sprutade ur varenda por. Mörkt var det också. Var det alltid så här i gruppkramar? Han hade tryckts ner i gräset och det var så många spelare som låg över honom. Han hörde hur de skrek;"Mani Fucking Tourang". Om och om igen.

Han hade ju bara gjort fyra mål på en halvlek. Vad var så märkvärdigt med det. Han kvävde ett skratt när tanken slog honom. Fyra fucking jävla mål. På fyrtiofem minuter. Det var fan sjukt även för honom. Fan vad han älskade den här familjen. FC Fucking Familjen. Ja, det var så han skulle kalla den i framtiden. FC Fucking Familj. Han rös, och kramade tillbaka. Då och just då kände han hur han bars framåt, och sprang in i nästa episod.

Sen dök han upp. Som en liten ljus blixt. Hetare än någonsin. Ögonen tindrade och skottet var så hårt. Han hade äntligen gjort det. Sitt första mål för FC. Glädjen sköt genom kroppen, fast det var inte den som kändes mest. Det var beviset och stoltheten han kände. Att han hade vägrat ge upp. Att han aldrig slutade tro på sig själv, och nu hade han gjort 6-0 i minut ’45. Fredrik Thunberg. Fan vad fint det lät.

Trots att det var fyrtiofem minuter kvar. En till halvlek. Så slopade sig molnen över Kristinebergs IP. Mörkret steg fram och höll sig kvar. Andra halvleken försvann i glömska och matchen avslutades.

Ljuset var så där klart, som faktiskt bara ljus kan vara. Solstrålarna studsade fram. Gruset lekte under hans sulor. Som de minsta bollar for de fram. Fan vad han älskade det här. Allt kändes så rätt. Nu var känslorna rätt. Hans skugga log och sprang med honom. Så där som bara en skugga kan springa. Leendet blommade ut till ett skratt. Det kluckade och brummade, så där som vuxna män skrattar. Bakom honom så gassade Kristineberg IP i solens sista strålar och vinkade åt honom. Han hörde hur det ropade. Ropade efter honom. Det var där han hade hittat hem. Hem till känslorna.

När mörkret sedan tornar upp sig som värst, och skuggorna kryper fram och sliter sig efter honom. Då vet att han att han alltid han kan gå hem igen. Till sitt hem där skuggorna dansar. Där regnet sjunger, och vinden värmer. Hem till FC. Han log. Han skulle snart tillbaka.

Idag. Igår. Imorgon. Och för alltid. Sen flög han.



Välkommen till
FC Stockholm Internazionale's
officiella webbsida

FC Stockholm Internazionale grundades 2010 och spelar säsongen 2017 i division 3 Södra Svealand. Målet för säsongen är serieseger och vinst i Stockholm Cup.

FC Stockholm Internazionale - mot Europa!
KOMMANDE MATCH
vs
Tors 1 jan 00:00


SERIETABELL
FACEBOOK
INSTAGRAM
Följ FC Stockholm på Instagram:
@fcsthlm
TWITTER
Följ FC:s matcher live och ta del av
de senaste nyheterna via Twitter:
@fcstockholm
HUVUDSAMARBETSPARTNERS
“Att både spela i och vara en av FC:s huvudpartners är en ära och självklarhet. FC Stockholm kändes helt rätt från början och en perfekt samarbetspartner för Ellinjen.”
- Peter Dolk, VD
Ellinjen AB
“Att få hjälpa till med min expertis inom sport har alltid varit en dröm. Utöver det känner jag att mitt varumärke går hand i hand med vad FC är och står för.”
- Daniel Pernsköld, VD
SP3 AB
“FC och STN är två företag som är på väg framåt. Jag är stolt att vara en del av de båda, och tillsammans kommer vi verkligen kunna växa ihop. FC ligger mig varmt om hjärtat.”
- Jimmy Sundqvist, VD
STN AB
“Att fått vara med från början på denna resa, hjälpa till och stöjda FC! Se mathcer och få visualiseras tillsammans kändes som en självklart. Tillsammans blir vi vinnare!”
- Pelle Westberg, VD
SBP Bemanning AB