FC Stockholm – Ekerö IK 21/6 2016
FC Stockholm – IK Viljan Strängnäs 11/6
FC Stockholm – IFK Haninge 2 – 1
0-3 till FC borta mot Älta och ny serieledare
FC Stockholm Internazionale. Stockholm 2016
Klassiskt tifo på Kristinebergs IP i hemmapremiären mot Gröndals IK 2013-05-17
MATCHRAPPORT
Hanviken SK
2 – 3
FC Stockholm Inter.
Se fler bilder från matchen
Referat Hanvikens SK - FC Stockholm
sön 2016-06-19 | Simon Brännström

- Men du förstår inte! Det var som att hans sms som han precis fått skrek. Alldeles för högt och alldeles för tidigt. Han hatade när messen skrek. De hade skrivit till varandra ett bra tag nu, och han var egentligen alldeles för trött. De gjorde ofta det på söndagar efter matcherna. Fast det brukade inte vara så här tidigt. Filip var säkert fortfarande full tänkte han.
- Vad är det jag inte kan förstå din bajskorv? Han skrattade till när han skrev det sista. Bajskorv. Ganska kul ord ändå.


Filip Lindmarkoch Sami Nador hade börjat messa varandra så fort de vaknade. Den klassiska söndagsångesten skulle ut. Nador hade försig jobbat hela helgen så hans ångest var väl mest vad han hade missat. Filip å andra sidan hade ångest över att kvällen redan var över. Igår hade det var överjävligt när de klev ut efter matchen. Det mesta var försig svart just nu, men det han kom ihåg. Helvete vad kul det hade varit. Vid varje ögonblick som kom svepande förbi av gårdagen så pumpade hans hjärta hårdare. Lite av skam. Lite av glädje. Efter vinsten så hade hela laget dragit ut för att fira. Självklart drog de till Spit. Vart annars kommer tjugo pissheta snubbar in med rätt mycket deg på fickan. Förmodligen överallt, men de gillade Spit. Igår hade varit kaos. Fullständig jävla superkaos. Först hade de dragit till Jupiter. Årets jävla klädesbutik. Hela laget hade kittat upp sig. Tomas Färnqvist hade tydligen varit en jävla superstar i FC tidigare. Legendstatus. Det märkets i butiken. Satan vilken jävla superchef. Han hade briljerat. Det var näsdukar, skärp och en och annan Stone Island-jacka. De hade varit löjligt hunkiga. Nu när han låg i sängen med ögon och huvud fulla med grus – försökte han förklara vilket jävla drag det hade varit när de fått igång hela Spitfire att sjunga; ”Tourang’s on fire, your defence is terrified.”. Men Nador verkade var ännu tröttare. Måste bero på hans skägg.

- Tryck på länken ditt satans jävla skägg, svarade han på messet. https://www.youtube.com/watch?v=eOpGCGtCVsE exakt så där var det på Spit igår. Fast med isfacklor. Och rätt mycket hud. Aldrig hört så många tuttar studsa i takt förut. Och Restell. Helvete Nador. Du skulle sett Restell. Vilken jävla hjälte! Han kunde inte annat än le när han skickat iväg det. Vilken jävla kväll. Vilken jävla match. Eller spelet var ju skit, men vilken jävla laganda.

När Simon skrattade då jävlar skulle det höras. Högt och brummande. Det kunde vibrera i dagar efteråt. Han blev så jävla varm bara. Det kunde drypa svett ut med ryggen. Det blev så blött att svanken kunde ligga alldeles spegelblank av svett. Svanken kunde nästan se ut som en tidig tisdagsmorgon i juni, när Jungfrufjärden inte riktigt hade vaknat. Helt stilla och fullkomligt magisk. Så våt och så vacker kunde hans svank bli när han skrattade. Och nu skrattade han som aldrig förr.

Simon Röse Meyer älskade som sagt verkligen att skratta. Han visste inte varför. Det visste väl ingen egentligen. Men det var så befriande. Bara han och skrattet. Sen älskade han tatueringar också. Han kommer ihåg när han hade tänkt att han skulle låta göra en segelbåt i svanken. Två master och storsegel. Så när han skrattade kunde segelbåten ligga och guppa i svetten. Då hade han nog skrattat ännu mer, i alla fall högre. Att Simon älskade mat var inte någon hemlighet det heller, men tyvärr var han var ju inte så skicklig i köket som han själv skulle vilja vara. Fast Simpa hade ett trick, eller han hade ganska många trick. Som suprise-popcorn på bio. Idag innan han hade dragit till jobbet så hade han nog ändå kommit på ett av det bästa tricksen. Han hade satt en konservburk med ravioli på elementet innan han gick. Att han aldrig tänkt på det förut. Den skulle ha perfekt temperatur när han kom hem efter jobbet. Nu när han satt i sin skinnsoffa och hans panteraffisch stirrade på honom kunde han inte annat än älska sig själv. Raviolin var perfekt! Varm men ändå lättäten. Han kunde tugga den genom att trycka upp den i gommen. Det brummade till, och svetten började rinna, skrattet galopperade ur hans mun.

- Jag är ett jävla geni. Han kunde bara blunda och skrika igen. Jag är ett jävla geni. Helvete vad gott! Och imorgon ska vi fan vinna. Fast det sa han tyst. Så ingen hörde, bara han själv. Om och om igen. Imorgon ska vi vinna.

Filip Bergman hade nu varit coach för laget i nio matcher. De hade tagit sju segrar, förlorat mot bajsFocen, och lirat lika mot Haninge. Helt okej, helt okej ändå. Förlusten var långt ifrån okej, men det var bara att glömma och gå vidare. Inte gråta över spilld mjölk. Mjölk, tänkte han. Fan det är riktigt gott. Skitsamma. Han hatade att fastna i sina tankar, eller gå vilse. Det gjorde han ganska ofta försig. Konstigt det där med tankar. De tog aldrig de vägar han tänkte att de skulle ta. Skitsamma! Tankjävel. Nu var det inte många timmar kvar till match. Hanvikens SK. Inte alls lätt. Regnet öste ner. Sommarregn i all ära. Visst det doftade löjligt gott och hade någon charm i sig. Men vafan. Han tittade på klockan än en gång. Tre timmar kvar till match. Det var dags att torka sig, spola och dra hemifrån. Startelvan var i alla fall klar. Den blev alltid klar när han satt själv bland kaklet.

Startelva: 4-3-3

Simon Röse

Linus Hallström Linus Karlsson Andreas Karlsson Farid Hafsia

Sami Nador Filip Lindmark Robert Damberg

Johannes Grahn Mani Tourang Anton Sandberg-Magnusson

Avbytare:

Jorge Arancibia Fuentes (MV)
Fredrik Thunberg
Mikael Erstadius
Love Lidström
Dany Poles


Gräset på Trollbäckens IP hade funnits i över tusen år. Det hade vajat i vinden så länge att det aldrig skulle kunna klippas. Stråna var så tjocka att regnet som öste ner studsade tillbaka till molnen. Det fanns inte en chans att stråna skulle torska den matchen. Men när spelarna klev ut på det tjocka, tunga gräset var det riktigt blött. För precis som Hanvikens SK skulle göra, så hade gräsmattan förlorat mot regnets tunga tryck, hur mycket den än hade velat vinna.

När domaren blåste igång matchen, något han förmodligen ångrar och som han alltid kommer att ångra då han inte visste hur man skulle göra, så tog ändå FC tag i matchen direkt.

Längst bak så briljerade Simon Röse. Han gjorde ofta det i matcher. Det var ju så han var upplärd. Hålla nollan. Hoppa rätt. Käka ravioli, och vinna. För jävlar vad han älskar att vinna - och skratta.
Fast det var inte Simon som skulle visa Hanviken idag – i alla fall inte i början. Det var Anton Sandberg Magnusson och Mani Tourang.
För när Anton vinner en 50/50-situation på offensiv planhalva. Planhalvan där FC ska göra mål. Då finns det ingen som stoppar honom. Först kroppfintar han. Tänker höger, tänker vänster, men snurrar. Till höger om honom springer Mani. Mani sliter sig loss, iväg han springer, det enda Mani vill då är att Anton ska se honom och det gör Anton. Han inte bara ser Mani. För med sin vänsterfot träffar Anton bollen perfekt. Den lyfter över marken, över backen som slänger sig desperat och seglar bort mot Mani. Mani trycker till den på volley. Redan när han höjt upp högerbenet och känner hur ljumsken skriker nej, vet han att det ska bli mål. Träffen är klockren och bollen försvinner upp i nättaket.

1-0 i andra minuten.

Mani Tourang spänner blicken i bänken. Där Love Lidström och Fredrik Thunberg sitter. Förmodligen de snyggaste och bästa spelarna en bänk någonsin fått besök av.
- För er, viskar Mani, och känner att han älskar dem. Sen dansar han. Dansar sin salsa. Daben slänger han upp på slutet. Precis innan han brottas ner av Anton Sandberg-Magnusson i den mysigaste kramen av de alla.

Sen händer det som absolut inte får hända. För det har hänt alldeles för många gånger den här säsongen. Pissbra spelare blir skadade. Linus Karlsson. En av Skånes rikaste pågar går in en duell. Smällen är obehagligt hög. Ljumsken brister ut i ett öronbedövande vrål och går sönder. Karlsson som precis kommit tillbaka från skada. Karlsson som dominerat de tre senaste matcherna och bjudit på FCgrogg måste linka ut. Bedrövad och med nacken hängande så ersätts han av Dany Poles.

Där någonstans så kommer Hanvikens SK in i matchen. Energin flödar och de vinner många dueller. Alldeles för många. Simon Röse börjar storspela i målet, och värjer bort attacker lika enkelt som han viftar bort gäris på spit. Det var så han kallade dem. Gäri. Men nu hade han funnit sin gäri. The Gäri.

På mitten så hade Robert Damberg hittat tillbaka till sina gamla position. Ankaret från Västerås. Han som myser mellan stråna. Han som har den där känsliga yttersidan. Han hade hittat hem. Bredvid Filip Lindmark och Sami Nador så drog de över allt och alla. Längst fram så utmanade MAJ gång på gång. Helvete vad töntigt hann Sami tänka innan han passade fram Johannes Grahn till ännu ett friläge. MAJ? Hur i helvete kunde de kalla sig MAJ? Mani, Anton och Johannes. Helvete vad töntigt var den sista tanken som slog ner innan Anton missade friläget.

Det var ungefär så där halvleken såg ut. Ungefär som fotboll ser ut. Två lag passar. Flera spelare springer, och några skjuter. Där vissa är bättre än andra. När FC är så där löjligt nära att göra 2-0. Så där nära att tweeten nästan är ute, och så där nära att Filip Bergman leker El Pistelero, så skiter det sig fullständigt.
Det kontras. Det tas en märklig överlapp. Det vänds åt fel håll. Det blir hörna. Det blir 1-1. Sen blåser domaren till halvtid.

Utan Leif Persson i ett omklädningsrum så blir aldrig omklädningsrummet på riktigt. Det vägrar leva. Det vägrar kramas och ta hand om sina spelare. Det står bara där. Grått, trist och tyst. Tröjorna hänger fel. Nybryggt kaffe och en tigerkaka kan man glömma. Ett omklädningsrum är inget rum utan Leffe, och Leffe var inte där, inte för att han inte ville – utan för att det bara inte gick. Hur mycket han än ville. Kanske var det därför. Trots omklädningsrummets dystra sken, som FC bestämde sig. Bestämde sig för att vinna, aldrig ge upp hur mörkt det än ser ut. För i FC krigar man. Varje dag. Varje natt. Igår. Idag, imorgon och för alltid.

När andra halvlek startar så är det bestämt. Hård press. Hanvikens SK skulle inte förstå vad som väntade dem. Handfallna skulle de stå. De skulle falla, söndra och förlora, och FC skulle triumfera.
Hur mycket man än vill. Hur mycket man än tror. Så vägrar fotbollen ibland att lyssna. Trots att argumenten är starka och logiken likaså.

Hanvikens SK tog kommandot istället för FC. Det var deras hemmamatch. Tuben. Mathias Tauberman skrek som aldrig förr. Briljerade från klubbhuset. Glosor som han lärt sig på Media-SM. Han Facebook-uppdaterade likt aldrig förr. Hans fingrar blödde och FC stod på knäna. Det långa gräset på Trollbäckens IP sträckte sig och drog ner dem. Så när Christoffer Lundin i Hanviken trycker in 2-1 på en kontring är det inte bara snyggt. Det är rättvist.

Fast där. Precis då, när bollen plockas upp ur målet. När FC är tvungna att ta en avspark och ligga under. Då. Då vaknar dem. Som om alla haft den vidrigaste mardröm, rycks de upp ur gräset. Glidtacklingarna sitter. Duellerna vinns. Passningarna är hårdare och FC visar än en gång att förlora – det gör man inte.

Nyinbytta Fredrik Thunberg. Han som har de blåaste ögonen i Texas. Han som fick en låt uppkallad efter sig själv av Nina Persson från Cardigans. Han som alltid dricker jordgubbsdaiquiri på Jakobsbergs största balkong. Han som har en pappa som skriker högre än högst. Han. Fredrik Thunberg springer sig fri.

Thunberg förstår nog inte vad som händer, men han faller. Hårt och högt. Det låter högre än hans pappa kan skrika. Frisparken är solklar.
Filip Lindmark tvekar inte. Han brukar inte göra det när det handlar om frisparkar. Hårt, fast med en sån där mysig skruv så lyfter bollen från marken. Bollen har inte en tanke att bli bortnickad av någon försvarare. För bollen har sett Sami Nador på bortre stolpen, och så enkelt är det. Ser man Sami Nador – då möter man upp honom. Nicken är otagbar. Ribba-ribba-in. 2-2 ’65.

Ögonen är så mörka. Bröstet är så uppumpat. Bicepsen är så spända och läppen darrar så argt. För det var så han skulle vara idag. Arg och bestämd. Domaren. Varken FC eller Hanviken förstod egentligen varför. Fast arg var han, och bestämd. Fast inte arg på ett bra sätt, inte heller bestämd på ett bra sätt. Så när bicepsen var nära att spricka, när bröstet var som störst och läpparna saknade blod. Då tappade han det fullständigt.
Han blåste inte för FC, eller för Hanviken. Han blåste nog bara för sig själv, och blåste det gjorde han både fel och för ofta.

Robert Damberg hatade att lägga fokus på sånt han inte kunde påverka. Då var det bättre att bara att acceptera. Acceptera och köra. Det var skitsamma om han var högerback. Det var skitsamma om han lade fantastiska krossbollar, eller om han vann dueller. Det spelade inte ens roll om han satt på bänken. Eller om han inte ens var med i truppen. Det enda som betydde något var att FC skulle vinna. Han hatade att förlora. Det var nog då han bestämde sig. Med en sån där mysig sidoblick, som man kunde slänga på en full tunnelbana, tittade han på matchuret. Helvete. Det var inte många sekunder kvar. Fuck. Det var svårt att svära när man kom Västerås men Fuck lät ändå bra. Fuck.

- ÄH! Jag provar. Dialekten från Västerås är speciell. Nästan rytmisk. Så när Damberg ropade lät det som han sjöng. Tonen var perfekt, och sen sköt han.

Damberg stod ungefär 25 meter från mål. Anfallarna sprang mot mål. Försvararna ville mörda honom, och han visste att det var dags. Längst borta, högst upp i hörnet. I Stockholm kallade de det krysset. I Västerås kallade de det Hemma. Han hade skickat hem bollen. Han hade skickat hem Hanvikens SK med noll poäng. Han hade avgjort matchen med sista sparken, och det var snyggt. Sen blev det svart.
Simon Röse låg närmast och skrattade. Sami Nadors skägg kittlades och Mani Tourang och Farid Hafsiakörde varsin liggande salsadab. Damberg ändrade sig. Krysset var inte alls hemma. Det här var hemma. Hemma med boysen. Hemma med FC. Helvete vad han älskade att vinna.

Målskyttar:
Mani Tourang
Sami Nador
Robert Damberg

Assist:
Filip Lindmark 2
Anton Sandberg Magnusson

Röda kort:
Dany Poles


- Hahahaha! På riktigt!! Körde ni den där på Spitfire? Messet från Sami väckte Filip. Han hade somnat om. Gruset i ögonen var alldeles för jobbigt. Med ett öga öppet, och med en liten skakig pekfingervals så knappade Filip in sitt svar.

- Om vi gjorde. Om vi fucking gjorde!

Välkommen till
FC Stockholm Internazionale's
officiella webbsida

FC Stockholm Internazionale grundades 2010 och spelar säsongen 2017 i division 3 Södra Svealand. Målet för säsongen är serieseger och vinst i Stockholm Cup.

FC Stockholm Internazionale - mot Europa!
KOMMANDE MATCH
vs
Tors 1 jan 00:00


SERIETABELL
FACEBOOK
INSTAGRAM
Följ FC Stockholm på Instagram:
@fcsthlm
TWITTER
Följ FC:s matcher live och ta del av
de senaste nyheterna via Twitter:
@fcstockholm
HUVUDSAMARBETSPARTNERS
“Att både spela i och vara en av FC:s huvudpartners är en ära och självklarhet. FC Stockholm kändes helt rätt från början och en perfekt samarbetspartner för Ellinjen.”
- Peter Dolk, VD
Ellinjen AB
“Att få hjälpa till med min expertis inom sport har alltid varit en dröm. Utöver det känner jag att mitt varumärke går hand i hand med vad FC är och står för.”
- Daniel Pernsköld, VD
SP3 AB
“FC och STN är två företag som är på väg framåt. Jag är stolt att vara en del av de båda, och tillsammans kommer vi verkligen kunna växa ihop. FC ligger mig varmt om hjärtat.”
- Jimmy Sundqvist, VD
STN AB
“Att fått vara med från början på denna resa, hjälpa till och stöjda FC! Se mathcer och få visualiseras tillsammans kändes som en självklart. Tillsammans blir vi vinnare!”
- Pelle Westberg, VD
SBP Bemanning AB